Det råder ingen tvekan. FN, SVT:s Uppdrag granskning och kampanjen Återställ Våtmarker är överens: att återskapa ekosystem som våtmarker är ett av de bästa sätten att motverka både klimatkris och massutrotning. Det oglamorösa arbete som kommunekologer och naturvårdsgrupper har sysslat med i skymundan i decennier har blivit superaktuellt.
Denna artikel publicerades ursprungligen i Ordfront magasin i juni 2022. Ett utdrag finns här.
FN:s klimatpanel IPCC är tydlig: tiden för att undvika de värsta konsekvenserna av klimatkrisen rinner ut snabbt. Så det är dags att skärpa debatten – men också att kavla upp ärmarna och göra konkreta saker. En sådan är att återskapa fungerande ekosystem. Till exempel våra många förlorade, värdefulla våtmarker. Jag tar mig till Sveriges första våtmarksprojekt, strax utanför Lund.
Sothöna, ryggsimmare och grodyngel är några av djuren som trivs här i våtmarken med det inte särskilt fantasifulla namnet H1, som står för "Höje å 1". Det här är den första våtmarken i "Höjeåprojektet", som de skånska kommunerna Lomma, Lund och Staffanstorp startade 1991. Det var då det första projektet av sitt slag i Sverige. Idag heter det "Höje å vattenråd", och är en förebild runt om i landet.
Vattnet porlar i Önnerupsbäcken, en jordhumla surrar förbi och fåglarna försöker att överrösta trafiken från motorvägen E20 några hundra meter bort. Gräset mellan dammarna känns lite sumpigt under fötterna.
Vattenrådets primära mål har alltid varit att motverka övergödning, och förbättra vattenkvaliteten i ån. Det har också varit centralt att främja fågelliv i området, och ge möjlighet till rekreation för människor. På senare år har fler mål tillkommit, som att motverka översvämningar och underlätta bevattning. Samtidigt har fokus på biologisk mångfald skärpts. Behoven är uppenbara – 2007 drabbades Lomma exempelvis av en stor översvämning, och sedan torkan 2018 är det många lantbrukare som vill trygga sin vattenförsörjning, berättar samordnaren för Höje å vattenråd, Karl Asp.
– Nästan 90 procent av vattenspeglarna har försvunnit i Skåne på 200 år. Vi sabbar för oss själva och för framtida generationer. Kommer det att gå att bada här i framtiden och kommer det att finnas dricksvatten? Vi måste jobba för ett bra vatten, det är ett moraliskt ansvar, säger Karl Asp.
Vattenrådet har ett brett stöd från kommunpolitikerna, men i decennier har arbetet pågått lite i skymundan. De senaste åren har dock något förändrats. Plötsligt pratar allt fler om att återställa våtmarker och andra naturtyper. Fram till 2030 pågår decenniet för restaurering av ekosystem som FN har utlyst tillsammans med hashtaggen #generationrestoration. Det handlar inte bara om att rädda biologisk mångfald, utan också om att värna mänskliga samhällen och följa Parisavtalets mål om max 2 graders global uppvärmning. I den uppmärksammade filmen "Ett liv på vår planet" lyfter zoologen och programledaren David Attenborough fram restaurering av ekosystem som en av de viktigaste åtgärderna för att motverka klimatkrisen och den sjätte massutrotningen av arter. FN:s klimatpanel IPCC skriver i sin senaste rapport att skydd och restaurering av naturliga ekosystem är helt nödvändigt som kolsänka för att minska halterna av koldioxid i atmosfären. Runt om i världen pågår allt från återplantering av skog och ålgräsängar, till återintroducering av bäver och lodjur.
I Sverige fick Uppdrag gransknings program "Klimatbomben" i SVT ett stort genomslag i oktober förra året med sitt fokus på hur brytningen av torv släpper ut lika mycket växthusgaser som biltrafiken i Sverige och hur mycket koldioxid som skulle kunna bindas i jorden om fler våtmarker återställdes. Sedan dess har våtmarker blivit extra aktuella just i Sverige.
Kampanjen Återställ Våtmarker startade vid årsskiftet och är en del av ett internationellt nätverk med deltagare från länder som Storbritannien, USA, Kanada, Australien, Frankrike, Italien, Österrike, Schweiz och Norge. Den gemensamma nämnaren i alla länder är kampanjer som driver tydliga, genomförbara, klimatförbättrande krav på samhällen - som bättre isolerade bostäder eller skydd för urskogar. Detta både för att sätta press på regeringar att agera på klimatkrisen, och också för att påvisa hur otillräckligt de har agerat hittills. Kampanjernas metod är fredligt civilt motstånd. Det kan handla om att exempelvis blockera vägar eller fossil infrastruktur, för att skapa stor samhällsstörning och därmed medial uppmärksamhet.
I Sverige är kraven dels att regeringen ska förbjuda brytning av torv i Sverige från och med år 2023, och dels att marker där det bedrivits brytning av torv direkt återställs till livskraftiga våtmarker. Kraven är viktiga av flera skäl, enligt Helen Wahlgren från Återställ Våtmarker.
– Vi vet att vi måste fasa ut fossila bränslen. Enligt WWF och forskare från Uppsala universitet måste Sverige minska sina koldioxidutsläpp med 21 procent per år för att leva upp till sina åtaganden i Parisavtalet. Men faktum är att det inte ens är tillräckligt att fasa ut allt fossilt. Vi behöver också restaurera natur och återskapa kolsänkor för att minska koldioxidhalten i atmosfären. Så illa är det nu.
Enligt Återställ Våtmarker är våtmarker betydligt mer effektiva kolsänkor än skogar. Att återställa dem skulle motsvara 25 procent av Sveriges koldioxidutsläpp och kosta relativt lite. Torvmark utgör runt 15 procent av Sveriges yta. Helen Wahlgren säger att många i Sverige inte vet hur livsviktiga våtmarker är, eller hur stor yta som gått förlorad. I vissa delar av landet handlar det om hela 90 procent av våtmarkerna.
– Givetvis går det inte att återställa allt, men mycket. Samtliga partier har sagt att det är viktigt, men bara 4 promille har återställts, av vad som skulle gå att göra. Det är skandal att de å ena sidan säger att det är så viktigt, och att de å andra sidan inte gör något.
Kampanjen har fått stor uppmärksamhet i medier. Generellt upplever Helen Wahlgren att människor har blivit mer medvetna om hur viktiga ekosystemen och den biologiska mångfalden är. Hon tar upp den drastiska minskningen av pollinerande insikter som exempel på något som ändå många pratar om.
– Men få har kunskap om att vi är mitt uppe i det sjätte massutdöendet. Som är den första där en art, människan, orsakar massutrotningen av andra arter. Samtidigt är naturen en del av den svenska folksjälen. Klimatförändringarna gör att vi förlorar en del av oss själva. Att medvetenheten inte finns beror på att politiker och media inte agerar på klimatkrisen som de borde.
Tillbaka vid Höje å. Växtligheten har inte kommit igång än när Karl Asp och jag besöker Vattenrådets nyaste våtmark. Mellan två bruna åkrar ligger en damm med ett stort utlopp vid strandkanten, som leder ner vatten genom ett kort rör till ett grusbelagt dike. Just nu är det svårt att föreställa sig att den här till synes döda ytan ska gynna biologisk mångfald, men det kommer, försäkrar han.
– Bara veckor efter att vi har anlagt en våtmark invaderas den av fåglar och insekter. Det blir som en oas i landskapet där det hänger hur mycket fåglar som helst.
För 200 år sedan präglades den här delen av Skåne av sumpmarker och ett småskaligt jordbruk, där Höje å och Kävlingeån vindlade sig fram. Med industrialiseringen började utdikningen. Vattnet leddes i raka diken eller i rör under marken. Bekämpningsmedel och konstgödsel började att användas i stor skala. Men under andra halvan av 1900-talet började opinionen att vända. Rachel Carsons bok "Tyst vår" var en viktig faktor, liksom algblomningarna, samt det stora utbrottet av sälpest 1988.
Sedan projektets första våtmark anlades 1992 har det blivit nästan 90 våtmarker på över 100 hektar. Uppskattningsvis 400 fågelpar häckar i våtmarkerna och de är hem för uppemot två miljarder insekter. Samtidigt blir vattenkvaliteten långsamt bättre, även om den ekologiska statusen fortfarande klassas som "otillfredsställande".
Några av framgångsfaktorerna för Vattenrådet är samarbetet över kommungränserna, samt att markägarna ersätts med upp till 80 procent av markvärdet när en våtmark anläggs. Det betyder förstås fortfarande att de går back ekonomiskt på att frivilligt upplåta sin mark. Men det är ändå en högre ersättning än i andra liknande åtgärder, och många markägare ser värdet av en ny vattenspegel.
– Vi anlägger inte våtmarker om det inte lönar sig. Nyttan ska vara större än kostnaden för att rena samma vatten i ett reningsverk. Våtmarker är som små reningsverk som också gör nytta för biologisk mångfald och rekreation. De är jäkligt effektiva, särskilt på låga halter, säger Karl Asp.
Däremot är det oklart hur arbetet påverkar klimatet. De torvmarker som finns i området ligger ofta i samma höjdnivå som omgivande åkermark. Det betyder att om de ska omvandlas till våtmarker behöver de grävas ut för att inte svämma över marken intill. Och att gräva ut torvmarker frigör som sagt koldioxid.
– I Tyskland är det största argumentet för att återskapa våtmarker koldioxid, men vi vågar inte riktigt slå på den trumman. För oss gissar jag att det blir ett nollsummespel. Vi undviker torv när det finns andra marker att gräva på.
Här på några av Sveriges allra bördigaste jordbruksmarker finns det till och med argument mot att anlägga våtmarker. Kanske går det inte att uppnå drömmen om att vattnet ska ha god ekologisk status enligt EU:s vattendirektiv just här. För vilket väger tyngst? Vattenrening, rekreation, biologisk mångfald, bevattning och motverkande av översvämningar – eller matproduktion?
– Om vi inte kan odla, och inte har livsmedel så det räcker, vad blir det då för oroligheter? Och just här kring Höje ås nedre del är åkermarksklassen mellan 8 och 10 av 10. är det moraliskt rätt att anlägga en våtmark här? frågar Karl Asp.
För organisationen Biotopbyggarna kan däremot matproduktion och biologisk mångfald gå hand i hand. Förra året ordnade de sitt första läger, där deltagarna gjorde om ett gammalt grankalhygge till en matskog, eller en skogsträdgård, med ätbara fleråriga växter. Markägarna, som var med och grundade Biotopbyggarna, ville att platsen skulle ge mat till deras självhushåll och samtidigt gynna djur, växter, svampar och mikroliv.
Föreningen startade i slutet av 2020 med inspiration ifrån den internationella rörelsen Ecosystem restoration camps, som är inriktad på konkret handling för att gynna biologisk mångfald. Allt detta berättar Linnea Andersdotter Rundgren, som är ekolog, och en av medgrundarna.
– Många organisationer har fokus på teori och politik. Vi vill gärna utbilda, men har stort fokus på praktiskt arbete. Många vill veta vad de kan göra.
Biotopbyggarna ordnar läger på platser där de ser ett behov. Människor kommer dit i fem–sex dagar och gör en punktinsats. Det kan handla om att plantera träd, ympa eller beskära träd och buskar, så frön eller något annat som behövs just där. Samtidigt får de teoretiska kunskaper. Deltagarna på första lägret fick lära sig om skog, skogsträdgårdar, politik, ekologi samt att göra biokol.
Typiskt för organisationen är att inte nödvändigtvis försöka göra en plats till något den varit tidigare, utan kanske hellre till något nytt, som ger flera värden. Bland möjliga lägerplatser framöver diskuteras ett regenerativt lantbruk på en plats som präglas av kompakterade, utarmade marker, och en övergödd bäck som ska bli ett mer effektivt vattenekosystem.
Linnea Andersdotter Rundgren är tveksam till konceptet att "återställa" natur. Istället för att gå tillbaka till något som har varit behöver vi bejaka förändring och anpassa oss till nya förutsättningar, menar hon.
– Det sker hela tiden störningar i naturen, som träd som faller, och nya saker som kommer och bygger på. Förutsättningarna har förändrats, jordmånen eller klimatet är inte samma som det var. Vi behöver gå framåt.
Hon tror att det är mer produktivt att bestämma sig för vad en vill att en plats ska bli utifrån de omständigheter som råder. Ska platsen gynna en mångfald av arter eller en specifik art, ska den producera mat och/eller virke, eller bli ett ekosystem som klarar sig utan inblandning från människor? Därmed inte sagt att det behöver vara fel att återskapa exempelvis våtmarker på platser där de funnits tidigare. Linnea Andersdotter Rundgren betonar att de har ett stort värde för att gynna till exempel grodor och fåglar samt lagra kol, men att frågan är mer principiell.
– Det är viktigt att vara medveten om att en alltid fattar ett beslut utifrån sina egna värderingar. Om vi fastnar i att vi ska återställa en plats till vad den en gång var missar vi att människan har ett väldigt stort ansvar. Om vi inte tar det ansvaret kan vi skapa stora problem.
Målet för Biotopbyggarna är ett samhälle där naturen inte bara ses som en potentiell resurs att utnyttja för egen vinning – utan som en partner i ett långsiktigt utbyte.
– Idag handlar det om att roffa åt sig och pressa systemen till den grad att de kollapsar. Vi kan inte bara ta utan måste också ge. Jag tror att det här är helt avgörande dels för vår överlevnad på jorden och dels för så många arter. Det är inte bara oss själva som vi drar ner i fördärvet om vi förstör ekosystemen och den biologiska mångfalden.
Hur går arbetet med att bygga biotoper ihop med det konventionella skogsbruket?
– Jag måste erkänna att det frontalkrockar. Men det beror på vilket tidsperspektiv en har.På kort sikt minskar skörden om gran- och tallplantage ska bli fungerande skogsekosystem. Då krävs något slags plockhuggning, där bara utvalda träd huggs ner samtidigt som en majoritet får stå kvar och en hel del får ligga kvar i form av död virke.
– Jag tror personligen att skogsindustrin sjunger på sista versen. Träden som de planterar nu i raka rader kommer inte att stå till vuxen ålder. Om 30–40 år är det stor risk att granen inte passar klimatet längre. Det blir mycket jobbigare att plockhugga, men jag tror att det är enda chansen för skogsindustrin på lång sikt, säger Linnea Andersdotter Rundgren.
Hur stort upplever du att intresset är för att bygga biotoper?
– De senaste åren har jag upplevt ett enormt växande intresse, från att bara rädda befintlig natur till att vilja göra något åt det som har blivit förändrat. Vi får nya följare nästa dagligen och folk kontaktar oss och vill gå med. Jag tror att folk har fått sig en tankeställare. Vi kan inte vänta på att det ska lösa sig, för det blir bara värre på alla fronter.
Abigail Sykes är journalist, översättare och pedagog med fokus på omställningen till ett hållbart, rättvist och regenerativt samhälle.
Våtmarker
En våtmark är en yta som är vattenförsedd större delen av året. Våtmarkerdelas in i mossar, kärr, limnogena våtmarker och marina våtmarker. Sverige ärett av världens 10 våtmarksrikaste länder med uppåt 20 procent av landytan. Desenaste 100 åren har nästan en fjärdedel av Sveriges våtmarker försvunnit.
Källor: Karl Asp, Artdatabanken, Naturvårdsverket
Höje å vattenråd
Bakom vattenrådet står kommunerna Lomma, Lund, Staffanstorp och Svedala samt flera organisationer. En del finansiering kommer även från EU-bidrag för landsbygdsutveckling samt statliga stöd.Markanvändningen längs ån är 62 procent jordbruk, 13 procent öppna marker, 12 procent skog och 11 procent tätort.
Källa: Höje å vattenråd